Igår inledde FN det 19:e globala toppmötet med mål att minska framtida temperaturhöjningar. Nu möts världens politiker i Warszawa för att fortsätta diskussionen om ett bindande klimatavtal. Enligt gällande tidsplan ska ett nytt klimatavtal som ersätter det nu gällande Kyotoprotokollet vara färdigförhandlat år 2015, och sedan klimatmötet i Durban år 2011 finns en överenskommelse om att alla parter ska ha utsläppsminskningsåtaganden under detta avtal. För att få till stånd en ny överenskommelse är det framförallt tre stora utmaningar att ta i tu med,
Den största utmaningen är huruvida länder genom FN-processen kan få till stånd tillräckliga utsläppsminskningar
Den andra utmaningen berör den ändrade maktbalansen mellan rika och fattiga länder En av anledningarna till detta är att UNFCCC vägleds av principen ”gemensamt men differentierat ansvar” som av många tolkats som att rika länder har ett ansvar att gå före. Men i takt med att utvecklingsländers utsläpp ökar, stiger också förväntningarna på dessa länder att agera.
Den tredje stora utmaningen är hur tillräcklig “klimatfinansiering” ska mobiliseras. Det finns i dagsläget ett löfte från rika till fattiga länder att leverera USD 100 miljarder per år från och med år 2020. Hur denna summa ska uppbådas, samt hur privata källor ska utnyttjas, är fortfarande oklart. Vidare har de senaste årens ekonomiska nedgång haft påtaglig effekt på rika länders klimatsatsningar, som föranlett bland annat minskade satsningar på klimatbistånd.
Mötet i Warszawa kommer sannolikt inte leverera något häpnadsväckande på någon av de tre ovan nämnda punkterna. Detta gör dock inte mötet till ett misslyckande. Vad vi kan vara säkra på är att de periodiska klimatkonferenserna garanterar klimatfrågan en plats på den globala politiska agendan.
Källa : Miljö & Utveckling, Richard Klein och Marie Jürisoo, Stockholm Environment Institute